casandrasas

Åh min hjärna och känslor alltså.Hur mina känslor för en människa kan ändras så drastiskt,bara av den orsaken som vissa låtar.Att hela mitt känslomässiga syn på dom går från negativt till positivt.Att det kan ha en sådan stor inverkan på mej.På min syn.Och hur jag tror att,känns som,när mina föräldrar var unga,att tiderna var mycket bättre.Musiken dom lyssnade på,träffades och fast,spelade kort,hemma hos varandra,umgicks och hade massa små hemma fester.Jag förskönar allt som var förr.Tror det var mycket härligare då.Lite sådär som när någon filmat,och sedan satt till musik,hur bra och underbart ser inte allt ut? Men när du väl är mitt i det,så ser du och känner du inte sakerna på det viset som dom ser ut när du ser det på film.Att försköna saker känns bra när man är i det,men att "komma tillbaks" till verkligheten är jobbigt.Ska jag bara ha dom förskönade bilderna av det förflutna,och aldrig få veta hur det var på riktigt.Kommer jag alltid se tillbaks på saker så? Är känslorna som kommer upp,när jag tex lyssnar på vissa låtar, "äkta",eller är det också bara "påhittat" ? Kan man uppleva saker på precis det viset som dom också känns sen? Kan man leva i saken just då och känna dom känslorna?