casandrasas

Kärleken är hemsk egentligen.Tänk på hur mycket som ska klaffa för att det ska funka bra. En persons känslor för en annan,som ska besvaras.Och man ska båda känna lika starkt för varandra,just då. Vad är oddsen egentligen att det händer att två personer samtidigt gillar varandra såå mycket? Så lätt det är att den ena personens känslor lite falnar och det inte är samma sak längre. Det kan genast bli problem. En dag och tid kan man känna så mycket underbara saker  och starka känslor för den andra personen. och en vecka senare känner man inte det alls så mycket på det viset.Så oförklarbart och verkligt,för det är inget man kan göra något åt. Människan ska bara måsta gå igenom sånt här hela jäkla tiden.Kämpa med sina känslor. Om allt möjligt sånt här.Hur är det inte att vara kär i någon som inte känner samma sak för en(olycklig kärlek), det där med oddsen va.

Kärleken är bara bra en tid när allt klickar mellan en och man känner samma saker för varandra.Men det hålls inte så för alltid. Man kommer i olika svackor och allt känns inte lika bra alltid.Allt går upp och ner liksom. Och man måste kämpa för att hålla det vid liv.Det kan inte alltid kännas som att man går på rosa moln. Meen,ibland går det inte tillslut. Det hjälper inte att man försöker och kämpar,för dom där känslorna finns inte,eller räcker inte till för att det ska funka. Av någon förbannat dum anledning. Det verkar vara så lätt att tappa känslor för någon. Någon som varit i princip allt för en. Man förstår inte hur det kan gå till.

Att gå igenom sånt här är fruktansvärt jobbigt. Och det händer ju knappast bara en eller två gånger i sitt liv. Men man är illa tvungen att acceptera situationen och arbeta och leva sig igenom det jobbiga. Fast det inte känns som om det går och inte finns något slut på lidandet. Hur kul är det att vara människa och leva ett liv när man hela tiden ska fightas med en massa känslor?


Det här när man sen får komma in i en annan familj och får bli en liten del av den. Får vara med dom och runt dom, prata,lära känna och bli van med att vara med i en annan familj,vara med i det dom gör och upplever.Nästan allt ju. Och sen helt plötsligt en dag, aldrig mera få vara med där igen. Aldrig mera dela livet med dom. Den handlar inte bara om personen man vart tillsammans med och delat verkligen allt,sitt innersta med. Utan också allt runtomkring. Det är minst lika saknat. Tänk så nära man kommer, och hur lätt det tas ifrån en. "Bara" pågrund av ens känslor som en dag inte finns. Och det känns så fel att "bara" pågrund av det så ska man förlora så mycket man endå tycker om.
Att skiljas som vänner är det man absolut borde. Om inget väldigt elakt hänt och gjort (nu beror ju allt från situation till situation) så borde man väll kunna vara eller bli vänner. Det är så onödigt att gå och vara arga på varandra eller liknande. Mn slösar så mycket energi på något sådant.

När man sätter vissa saker i perspektiv till annat, så inser man hur onödigt det är att gå runt och vara arg tex.

Det här livet är allt bra underligt. Men vi är illa tvungna att ta oss igenom det. Och faktiskt så är vi människor endå så bra så vi klarar det, om än det ska vara mycket till det, så gör vi det,någongång.