casandrasas

Kärleken är hemsk egentligen.Tänk på hur mycket som ska klaffa för att det ska funka bra. En persons känslor för en annan,som ska besvaras.Och man ska båda känna lika starkt för varandra,just då. Vad är oddsen egentligen att det händer att två personer samtidigt gillar varandra såå mycket? Så lätt det är att den ena personens känslor lite falnar och det inte är samma sak längre. Det kan genast bli problem. En dag och tid kan man känna så mycket underbara saker  och starka känslor för den andra personen. och en vecka senare känner man inte det alls så mycket på det viset.Så oförklarbart och verkligt,för det är inget man kan göra något åt. Människan ska bara måsta gå igenom sånt här hela jäkla tiden.Kämpa med sina känslor. Om allt möjligt sånt här.Hur är det inte att vara kär i någon som inte känner samma sak för en(olycklig kärlek), det där med oddsen va.

Kärleken är bara bra en tid när allt klickar mellan en och man känner samma saker för varandra.Men det hålls inte så för alltid. Man kommer i olika svackor och allt känns inte lika bra alltid.Allt går upp och ner liksom. Och man måste kämpa för att hålla det vid liv.Det kan inte alltid kännas som att man går på rosa moln. Meen,ibland går det inte tillslut. Det hjälper inte att man försöker och kämpar,för dom där känslorna finns inte,eller räcker inte till för att det ska funka. Av någon förbannat dum anledning. Det verkar vara så lätt att tappa känslor för någon. Någon som varit i princip allt för en. Man förstår inte hur det kan gå till.

Att gå igenom sånt här är fruktansvärt jobbigt. Och det händer ju knappast bara en eller två gånger i sitt liv. Men man är illa tvungen att acceptera situationen och arbeta och leva sig igenom det jobbiga. Fast det inte känns som om det går och inte finns något slut på lidandet. Hur kul är det att vara människa och leva ett liv när man hela tiden ska fightas med en massa känslor?


Det här när man sen får komma in i en annan familj och får bli en liten del av den. Får vara med dom och runt dom, prata,lära känna och bli van med att vara med i en annan familj,vara med i det dom gör och upplever.Nästan allt ju. Och sen helt plötsligt en dag, aldrig mera få vara med där igen. Aldrig mera dela livet med dom. Den handlar inte bara om personen man vart tillsammans med och delat verkligen allt,sitt innersta med. Utan också allt runtomkring. Det är minst lika saknat. Tänk så nära man kommer, och hur lätt det tas ifrån en. "Bara" pågrund av ens känslor som en dag inte finns. Och det känns så fel att "bara" pågrund av det så ska man förlora så mycket man endå tycker om.
Att skiljas som vänner är det man absolut borde. Om inget väldigt elakt hänt och gjort (nu beror ju allt från situation till situation) så borde man väll kunna vara eller bli vänner. Det är så onödigt att gå och vara arga på varandra eller liknande. Mn slösar så mycket energi på något sådant.

När man sätter vissa saker i perspektiv till annat, så inser man hur onödigt det är att gå runt och vara arg tex.

Det här livet är allt bra underligt. Men vi är illa tvungna att ta oss igenom det. Och faktiskt så är vi människor endå så bra så vi klarar det, om än det ska vara mycket till det, så gör vi det,någongång.

ååh, idag lagade vi en massa gott av ananas på matlagningen! Och planerar för en riktigt smaskig påskbuffè nästa vecka:D (måste köpa mignon ägg till mej själv snart alltså!hur goda är inte dom på en skala liksom!). Var och svettades igenom ett spinningpass och tyckte att jag sku bli koko i huvvet om jag skulle sitta och uggla hela resten av kvällen. Så jag åt ett ägg och sen ut och gå. Måste ju kolla mej omkring här i området nu( visserligen har jag bott här runt knutarna förr, så vet ju lite hur det ser uut.Men faktiskt så har det ju ändrat lite på typ 11 år). Undrade också varför alla människor går just här förbi och är ut och går. (nyfiken i en strut) Så jag bara måste ju gå och kolla vart jag kom. Det är stört att det är såå nära härifrån dit jag bodde förut. Och hur mycket det ändrat, och hur mycket jag faktiskt kommer ihåg om allt,hur det såg ut! Gick runt lite,och jag måste säga att det är väldigt fint här runt omkring(: dock fattar jag inte varför "stora" vägen till mej heter svibyvägen, när det inte är just där,utan åt "ett annat håll". Vad tänkte dom med? Folk tänker ju sviby där sviby är,inte på den vägen som går längs hela strandkanten på sjukhuset sida. (nu kanske ingen fattar något längre var jag är,men ääh). Iallafall så vet jag nu varför det är så mycket folk som promenerar förbi här och vidare:P

Och en väldigt fin första aprilkväll ikväll!


Nu ska ni få en liten titt på hur det ser ut här!




Huset från baksidan sett( plus lite granntomt)



Gamla vägen till flygplatsen, den går alltså bakom huset



Och här är då den långa raksträckan Svibyvägen



Här är Länsmansgränd!



Och här är huset! Ser inte så mycket ut för världen nu, men det kommer bli bättre senare(:
(mitt rum är med balkongen förresten:D)

Sååja, nu ska jag läsa matrecept.

Oj så dagen gick fort idag! Huset börjar likna något nuu, den "handgjorda" trappan blev jätte fin och båda badrummen och typ allt. Mitt rum hade blivit lite fel målat dock, skulle vara en ljusare och en mörkare lila, och det är det, men på fel väggar än vad det var sagt:P men det ska målas om. Så nu blir det den ljusa lila i hela rummet, och det blir nice! Packat ännuu mera saker också och herregud vad grejer det är som ska kollas igenom och som ska med. Inte klokt att man kan ha så mycket saker egentligen.
Ätit mumsigt god blåbärs cheesecake också och soom jag längtat efter något gott hela helgen! Så tack och lov för den:D




Nu blir det sova.


Livet är fullt av smärta, jäkla känslor som påverkar och förorsakar så mycket för en.